Farväl till Bar Boia – en epok i Cadaques går i graven

Ibland känns det som att lagar och byråkrati har en förmåga att vara som mest fyrkantiga när det verkligen gäller. Stängningen av Bar Boia i Cadaqués är ett sorgligt exempel på just detta. Efter nästan 80 år av historia har dörrarna slagits igen – och med dem går en hel epok förlorad.

Bar Boia var inte bara en bar. Det var den självklara platsen för en drink, en tapas, en fika eller lunch. Här lärde min son sig att äta patatas bravas, doppade i den där starka såsen som sätter sig i minnet lika mycket som på tungan. Här satt vi och spelade poker, tittade på folk, lät tiden flyta iväg med vågorna som bakgrundsmusik.

Bar Boia – ett ställe med själ

Det var ett ställe med själ. En själ som syntes i allt – i den punkiga sjörövarflaggan, i den inkluderande regnbågsflaggan, i det brokiga men hjärtliga klientel som alltid fanns där. Boia var en plats där generationer av Cadaqués-bor och besökare möttes, precis som Dalí, Josep Pla, Gabriel García Márquez och Kirk Douglas en gång gjort.

Och nu är det slut.

Kunde vi inte ha räddat Bar Boia?

Jag har svårt att förstå hur en sådan plats, så djupt rotad i byns själ, kan få försvinna – som om det bara vore en i mängden av alla restauranger längs Medelhavets kust. Hade det verkligen varit omöjligt för kommunen, Generalitat och regeringen att hitta en lösning? Att låta sunt förnuft väga tyngre än sterila paragrafer?

Platsers rätt att få vara unika

Vi pratar ofta om rätten till olikhet och särart när det gäller människor. Men borde vi inte också tala om platsernas rätt att få vara unika? Om vikten av att bevara de där sista fickorna av karaktär, som står emot likriktning och kommersialism?

Cadaqués förlorar inte bara en bar – det förlorar en del av sin identitet. Och vi som älskade Boia förlorar en plats där vi hörde hemma.

Jag kommer att sakna Bar Boia.